Vikingarnas törst
Dryckenskap i Skandinavien och Sverige
De skandinaviska vikingarna omtalades redan på 300 talet f. Kr, som ”männen från Thule”. I antikens historia berättade Pytheas, en grekisk geograf och upptäcktsresande, om vikingarnas tröstande dryck av korn och honung. Senare blev Vikingarnas härjningar allmänt kända och omnämndes ofta som berusade av mjöd i olika historiska berättelser. I samband med vikingarnas besök i Kiev på 1100-talet vet man att det förekom stora mängder rusdrycker i samband med begravningar.
I Stockholms stads tänkeböcker (böcker som innehåller minnesanteckningar och protokoll, som fördes vid Stockholms rådhusrätt) från början av 1474, ges intima inblickar av befolkningen i den lilla huvudstaden. Där framkommer att pulvermakaren, Tydecke, troligen var en av brännvinets pionjärer i Sverige. Han hade huvudsakligen framställt brännvinet till att fukta det explosiva krutet som han rört ihop av kol, svavel och salpeter. I samband med detta upptäckte han brännvinets möjligheter som berusningsdryck.
På 1490-talet fick Kort Flaskedragare monopol på att framställa och sälja brännvin i Stockholm. Han var den förste att inneha monopol för alkoholtillverkning i Sverige.
På 1550-talet rekommenderade Sveriges konung, Gustav Vasa, att brännvin, rhenvin, mjöd och pyssling skulle ges åt soldaterna, så att dessa skulle bli mer ”oförfärade och lättsinniga”.
Synes oss ock rådeligt, att när man skulle till verke med fienderna, att vårt folk kunde bekomma några starka drycker, oppå det att de dess mera oförfärade vara måtte och lättsinniga till att gripa fienderna an med all makt.
Under slutet av 1740-talet propagerade Eva de la Gardie att potatis skulle användas till tillverkning av brännvin, i stället för spannmål. 1754 betraktades brännvin som medicin, bordsdryck och födoämne. De flesta anställda på Sveriges gårdar hade rätt till ett antal supar per dag, vilket även gällde kvinnor och barn. Ett rekommenderat drickande var: en sup efter uppstigandet för att rensa hals och mage, en till frukost eller som ”gök” i morgonkaffet, en god slurk före middagsmålet för att öka matlusten, en sup på maten, en eftermiddags sup, en för aftonmåltiden och en efter måltiden som nödvändig insomningssup. Sju supar om dagen ansågs alltså som både måttligt och rentav nyttigt. Vid resa på sju mil ansågs att den resande behövde minst fem liter brännvin som färddryck.
1775 ansågs det patriotiskt att dricka brännvin märkt med tre kronor, eftersom det var symbolen för Kronans brännvin och intäkterna gick till försvaret. 1776 förbjöds strängeligen hembränning och spritimport av den svenska kungen Gustaf III, på inrådan av Carl Gustaf Wrangel. Denne rekommenderade även kungen att starta stora brännvinsindustrier, varav många kom att ligga vid de kungliga slotten. Detta förbud till hembränning kom att medföra täta polisvisitationer på svenska gårdar och hem, där många beslag av brännvinsapparater skedde. Konungen själv drev ett bränneri på Gripsholms slott för egen vinning.
Hembränningsapparat
Dessa åtgärder, som hindrade husbehovsbränning, var mycket impopulära och väckte stor förargelse hos det svenska folket. 1787 återfick svenskarna återigen rätten att bränna för husbehov mot en mindre avgift till staten, som sedermera nästintill upphörde i slutet av 1800-talet.
Detta kom att innebära stora alkoholproblem hos befolkningen, och vid Riksdagen 1854 fick staten igenom ett nytt förslag som inskränkte brännerifriheten till bara två månader om året, samt en reglerad försäljning. Från och med 1860 fann staten återigen tiden mogen att förbjuda husbehovsbränningen helt och hållet. Sedan dess har tillverkningen varit reglerad, även om hembränning fortfarande sker i stora mängder i de Skandinaviska hushållen.
Under åren 1914-1955 användes ett system i Sverige som kallades motbok, för att stävja och minska spritdrickandet. Motboken var ett häfte med plats för stämplar, där inköp av alkohol på Systembolaget skrevs upp för bevakning av den inköpta ransonen. Den genomsnittliga inköpsrätten per motbok och månad var 1,82 liter sprit.
