10 år senare mot nya mål
Även denna dag lyser solen när jag med bil närmar mig Borlänge och ser Stora Tuna kyrktorn på håll.
Jag känner inspirationen i kroppen att återuppliva minnena från mitt utforskande av Borlänge med omnejd som liten grabb, jag minns hur stor staden var när man kom från en liten ort som Mariefred till mammas ”stora” uppväxtstad.
Här fanns stora fabriker och massor med stora affärer, både Tempo och EPA om jag minns rätt, sedan fanns ju Maserhallen, Borlänge som imponerade stort på en liten kille.
Allra mest spännande var nog när man som grabb fick ta sig på egen hand till morbror Stig som bodde på Bullermyren från moster Irmas lägenhet vid Soltorget, en spännande väg och hade man tur kom det ett stort tåg som man kunde titta på innan man kunde gå över järnvägen.
Morbror Stig jobbade på Kvarnsvedens pappersbruk och brukade berätta mycket om sitt jobb och de stora pappersrullarna. Han och mamma kom från en plåtslagarefamilj med många barn där tyvärr pappan Axel dött alldeles för tidigt, vilket kom att innebära att bröderna i familjen tidigt fick ta ansvar för familjens försörjning.
Detta kom dock inte att hindra två av dessa att bli framgångsrika och välkända, den ena var största brodern Erland som kom att uppfinna Anderssons barkmaskin som än idag finns på många sågverk. Den andra var Arne Andersson som boxades för BK Masen och Borlänge sportklubb innan han flyttade till Amerika. Han återkom dock för att boxas i Sverige vid några tillfällen och vann även SM-medalj.
Det blev långt senare jag kom att tillbringa en stor del av mina egna år i Amerika hos Arne med familj i Florida.
Jag bestämmer mig för att ställa bilen i Centrum och gå Hagavägen upp mot Soltorget och sedan Bullermyren samtidigt som jag tittar förbi Hotell Galaxen där det planeras en Öl & Whisky mässa till senhösten.
Under tiden jag går blandas nya och gamla intryck, mycket förändringar sedan mina barndomsminnen i mitten på 60-talet, men på en sidogata hittar jag familjen Björkes hus som jag känner igen, kommer aldrig att glömma den stora tågbanan som sonen hade i källaren.
Många är ute denna finna dag och ”pysslar” i sina trädgårdar, i innerfickan har jag en bild på vad jag tror är mammas gamla skola som jag tänkte se om den finns kvar. Frågar några som är ute, men ingen känner igen den och jag vet ju inte riktigt var den har legat då familjen flyttat runt i Borlänge och dess omnejd.
Tanken slår mig att det är nu 10 år sedan jag bestämde mig för att börja göra vodka efter ett besök på min pappas barndomshem, en produkt och ett företag som givit mig mycket glädje och härliga kontakter.
Jag tar bilen upp till Mellsta Camping där vi ofta hade vår husvagn stående och sätter mig med en fika, tankarna börjar snurra igen med blåbär, lingon, skog, granskott och enbuskar, och där har vi det!
Runa ska göra en gin som luktar som när du öppnar upp tältduken en vårmorgon och känner lukten av skog. Givetvis ska den som Runas andra produkter i första hand drickas ren och få en egen karaktär.
Lite senare vänder jag mig till Sankta Annas bränneri för att höra om de kan och vill producera vår gin. Intresset är stort och vi utvecklar en Runa Small Batch gin tillsammans, samtidigt som jag får veta att verksamheten ska flyttas till Mockfjärd…
Kan det bli bättre!
Det innebär att Runa gin kommer att produceras i Dalarna just så som jag önskat.
Våren 2015 kom Runa Small Batch gin i Systembolagets beställningssortiment och alla får möjligheten att känna den underbara smaken och lukten av en ekologisk gin.
Dock vill jag mer och påverkar styrelsen i Runa Vodka AB att få göra ytterligare en unik gin baserad på förädling av gamla smaksättningar och nya tankar.
Detta innebär att Runa tar första steget mot en yellow gin som ska lagras för att få karaktär och färg. Mig veterligen fanns det våren 2015 inte någon annan tillverkare i Sverige som anammat iden att utveckla de gamla lagringssätten för yellow gin, som har anor långt tillbaka i tiden.
En yellow gin lagras till en viss önskad karaktär uppstår, det finns inga begränsningar vilka fat som skall användas eller hur länge.
Jag valde att lagra på eneträ då det ger oss den karaktär vi söker. Efter 7 månaders lagring kände vi oss nöjda och första tappningen av 324 flaskor skedde i Mockfjärd.
Eftersom idén föddes i Borlänge, med min Mors skolfoto i innerfickan, var namnvalet till denna produkt enkel, Runa Old School Yellow Gin, för det är exakt vad denna förädlade produkt är:
”Den gamla skolans tillverkningssätt av en gul gin”
Allt har en början
Den här historien börjar 2004 i den lilla idylliska staden Mariefred i mellersta Sverige. Klockan är 13:00 en varm sommardag i juni. Efter att ha ätit dagens lunch glider jag fram på slingrande småvägar, grenslande min Road King. Vackra storslagna vyer av sjöar, skog och slätter möter mig var än jag fäster min blick.
De gamla herrgårdarna och slotten avlöser varandra i Sörmlandsidyllen. Jag närmar mig allén till min fars barndomshem, gården Vappersta, som jag inte besökt sedan jag var en liten pojke. Jag tar av mig hjälmen och låter vinden ruska om i mitt nu lätt grånande hår.
Minnet far tillbaka till den tid, då min far tog med mig ut på ägorna för att jaga och berätta historien om livet på gården, och om det gamla folket ända till vikingarnas era. Värmen från solen får mig att drömma och minnas!
Jag minns den bitande kylan och den vackra gnistrande snön, som omgav oss, då far och jag pulsade fram på jakt efter vilt en vinterdag. Det hugger till i magen, nu som då, från minnet av skottet som brann av då en hare plötsligt dök upp framför oss.
Jag stannar till vid den gamla runstenen som våra förfäder reste en gång i tiden och tittar länge på dess förunderliga skrift. Jag sätter mig ner, lutande mot den stora stenen, och känner historiens vingslag sprida sig i mina tankar. Min blick hamnar i kromet på hojen och solens strålar förblindar mig för en stund, skickar mig tillbaka in i fantasin och tillbaka i tiden till de gamla skandinaviska vikingarnas värld igen.
Jag försöker tänka mig in i hur livet kan ha varit under deras handelsresor, upptäcktsresor och fältslag. Tuffa, starka och uthålliga måste detta folk ha varit, i sin enkla värld, och med sina stolta skepp färdandes de från land till land. Vilka var de, som valde att bosätta sig och idka handel på de gamla boplatserna i Mälardalen? Vilka var de, som reste vidare för att utforska världen eller slåss i något fältslag?
Var känslan, när de rundade udden i ett nytt land, samma som jag känner när jag i hög fart kommer runt en kurva, eller över ett krön och inte vet vad som väntar? Eller kanske kände de samma iver och livsrus, som de människor som först satte sin fot på månen eller ute i rymden? Sög det till i deras magar, så som i min, när jaktbytet föll? Var dessa skandinaviska vikingar lyckliga? Kände de kärlek till sina familjer och vänner? Eller var arbetet och jakt efter födan bara ett evigt slit och släp? Var de tillfreds i kropp o själ? Frågorna, som forskarna och historieberättarna har att besvara, är många och ger plats för både fantasi och drömmar. Tänk, om historien en dag kunde ge oss svaren!
När jag senare vaknar upp ur fantasins värld, känner jag en energi i kroppen. En energi som får mig att på något vis vilja dela med mig av känslan och historien från denna underbara idyll, som knappast går att beskriva i ord o mening. Jag grenslar min HD igen och börjar sakta glida hemåt i den nu ljuvliga sommarnatten, för att slås av tanken! Hur skulle jag kunna förmedla denna härliga känsla till andra i min omgivning? Tankarna snurrar medan jag far fram i natten. Jag passerar i allén till Gripsholms slott med dess tillhörande brännvinsbränneri. Jag stannar till vid vägkanten, stänger av motorn och tittar på den vackra omgivningen i nattens sommarvarma skrud. Jag iakttar hjortarna som vågat sig fram i skymningen och strövar längs vattnet letande efter föda. Ja, alla är vi på ett eller annat sätt förvisade att ständigt jaga föda för att överleva, människor som djur. Jag vrider på startnyckeln igen och känner hur mullret från motorn omfamnar mig så som den alltid gör. Vi är ett, jag och min Road King.
Jag fortsätter min färd, som nu går till hemmet och min egen uppfart. Jag vrider tillbaka nyckeln och det härliga mullret från motorn tystnar. Det enda som nu hörs i sommarnatten är fåglarnas kvitter och fladdermössens flaxande, även de i full färd med att leta föda till sina små, som ska föra livet och historiens utveckling vidare.
Jag är trött, men jag har inte en tanke på att sova efter denna härliga tripp till minnenas allé. Jag går in och går raka vägen till kylen, fyller ett glas med is och härligt kall Vodka, hör hur det knastrar i glaset när isen spricker. Jag slår mig ned på verandan med mitt glas för att njuta av nattens lugn. Sittande där, går mina tankar till min kusin på andra sidan jordklotet, som vid ett tillfälle ställde mig frågan:
Kan du hitta ett sätt att dela med dig av den skandinaviska känslan så som du beskriver den? Ge oss bilden och känslan av skönheten, styrkan, modet och renheten som historien berättar om?
Hans fråga var som tagen ur mina egna tankar. Den jag själv ställt mig denna härliga dag, då jag tog en tripp till minnenas allé och till de gamlas skandinavernas värld. Hur skulle jag kunna förmedla denna härliga upplevelse till andra människor? Jag tar en klunk av den kalla vodkan, som sakta sprider värme i min kropp och själ. Tankarna vandrar åter till det gamla bränneriet vid slottet och Mälarens klara vatten.
Jag tänker på de gamla skandinaverna och deras erfarenheter av att bränna sitt eget brännvin, på deras överväldiga kunskap att krydda sitt brännvin med örter och växter.
Skulle jag kunna göra samma sak?
Botanikern, Carl von Linnés forskande om växter och örter, har gett skandinaver mer kunskap, erfarenheter och intresse att krydda sitt brännvin och sina maträtter än i många andra kulturer. Denna kunskap och erfarenhet har gått i arv från far till son, och från mor till dotter, i många generationer. Dessa tankar leder mig in på allt jag lärt mig av min far och mor. Kärleken till sina medmänniskor och djur, hur man står upp för vad som är rätt och fel, hur man uppskattar och vårdar det Gud och naturen har givit oss.
Jag vill göra det. Jag ska göra det!
Tankarna jagar mig dagarna i ända, tills jag någon vecka senare träffar min kära vän, kreatören Malin Mattsson. Jag berättar om mina funderingar och min upptäcktsresa från forntid till nutid och det jag vill ge till framtiden. Jag berättar om mina tankar och önskemål om att kunna förmedla känslan till mina medmänniskor. Ta fram en produkt, i form av en ny Vodka vars smak och budskap ger mina medmänniskor i andra länder långt ifrån Sverige en bild av mitt skandinaviska arv.
Men, så sätt igång då! Vad väntar du på?
Tiden är nu, inte igår inte i morgon. Nu!
Säger Malin skrattande. Diskussionen fortlöper medan vi sakta njuter av varsitt glas med härligt kall Vodka on the rocks. Några dagar senare ringer Malin, glad och förväntansfull, och bjuder över sig själv.
Jag har något till dig, något som du väntat på länge nu.
Malin anländer, sätter sig på soffan mittemot mig. Hon håller en pergament rulle i handen. Hon ser mig djupt i ögonen, samtidigt som hon ger rullen till mig och säger;
Vi tycker om varandra, eller hur, min käre vän? Du får det här av mig och av din far, vare sig du kommer att använda det eller inte.
Oförstående börjar jag öppna pergamentrullen, som visar sig vara ett gåvobrev:
Käre vän, namnet du söker har funnits i din närhet i alla år. Namnet du ska använda är RUNA, som är det fornnordiska namnet för runskrift, samt även i våra tider varit ursprunget till namnet Rune,
så som din fars namn var.
Din tillgivne vän, Malin Mattsson
... och produkten Runa Vodka är i och med detta född och döpt!
