Skandinavisk historia
Skandinavien befolkades för ca 14 000 år sedan. Under jägarstenåldern, 12 000-4000 f. Kr, jagades ren, mammut, jättehjort och noshörning. Dagens samer tros vara förfäder till dem som först kom att bebo Skandinavien.
Perioden 4000-1800 f. Kr. kallas bondestenåldern, då man ägnade sig till stor del åt boskapsskötsel och jordbruk. Perioden 1800–500 f. Kr, är känd som bronsåldern. Männen bar på den tiden kolt och höftskynken. Bronsföremål var status och maktsymboler. Hövdingarna använde bronshjälmar vid högtidliga ceremonier. Runt år 25 f. Kr, gjorde den Romerska skalden, Vergilius, romarna medvetna om landet ”Ultima Thule”, som man trodde låg vid jordens ände. Där levde fruktansvärda fabeldjur och vilda människor.
Detta fasornas land är troligen det som Gajus Plinius i Pompeji senare kallar Scandia. Det är första gången vi hör talas om något liknande ”Skandinavien”. Ordet viking tros betyda ”från viken”, alltså någon som levde vid, eller brukade uppehålla sig vid, vikar och fjordar. I vikingatidens Europa kom ordet att betyda ”pirat”, eftersom nordborna blev mest kända för sina plundringståg.
Historien berättar att det var herulerna, ett nordgermanskt folk, som förde med sig runorna till Skandinavien under sin flytt från Donauområdet på 500-talet e. Kr. Runor har, dock, hittats i Sverige från tiden runt 200 e. Kr. Det finns flera olika typer av runor, och den Äldre runraden (även kallad futhark) och Yngre runraden är två av de mest kända (ordet futhark kommer av ordningen av de första bokstäverna i runraden). Den Äldre tros vara den äldsta runraden. Den Yngre runraden, ”normala runor”, blev huvudalfabetet i Norge, Sverige och Danmark vikingatiden ut.
Man talade samma språk, ”fornnordiska”, över hela Skandinavien, men det fanns aldrig en enda enad vikinganation. Mycket mystik var förknippad med runor från början. Runorna ristades på sten. Ofta var det minnesord över fallna släktingar, eller berättelser om avlägsna länder, som t.ex. Vinland. Det fanns även en del poetiska runtexter, varav de mest kända nu står vid Gripsholms Slott. Runor användes på vissa ställen i Sverige ända in på 1800-talet.
Det vi kallar järnåldern, 500 f. Kr–1060 e. Kr, omfattar folkvandringstiden och vikingatiden, som varade i 250 – 300 år. Vikingatiden är den epok i de nordiska folkens historia som mest intresserat människor i de stora kulturländerna. Under huvuddelen av vikingatiden var vikingarna hedningar. Kristendomen kom till Skandinavien via Norge i början av 1000-talet, men i slutet av vikingatiden började allt fler skandinaver konvertera till den kristna tron. Slaget vid Hastings 1066, brukar räknas som vikingatidens sista stund. Hämnd var en hederssak för vikingarna. Samtidigt var de också kapabla att visa stor tillgivenhet och trohet till sina vänner, hövdingar och familjer. De var antagligen mer kärleksfulla och förlåtande än de kristna medeltidsriddarna. Vikingarna hade även stort sinne för humor, och tyckte om att berätta, och lyssna till, spännande och underhållande historier. En bra historieberättare hade högt anseende i vikingasamhället.
Vikingarna dyrkade gudar som kallades asar, eller asagudar. De var mäktiga och ofta skoningslösa, men hade flera mänskliga drag. Detta gjorde det lätt för vikingarna att tro på sina gudar och många av dem betraktades nästan som goda kamrater och följeslagare på resorna. Oden var asarnas ledare och människornas Övergud. Han valde vilka av de döda som skulle få sitta i hans sal, Valhall, och festa dagarna i ända. Det var vikingarnas uppfattning om paradiset. Den mest populära guden var dock Tor, som hade makt över åskan. Hans stridshammare Mjölner (även kallad Tors hammare) bars som ett smycke runt halsen, liksom de kristna kom att bära ett kors.
Vikingarna bildade många städer och kolonier, enligt den ryske munken, Nestor, som levde i Kiev på 1100-talet. Det tillskrevs Skandinaverna, dessa nordiska främlingar, även äran av grundläggningen av det Ryska riket. Under 800-talet vet man att Island upptäcktes av norrmannen Naddod och svensken Gardar Svarvarsson. Island kom senare att bli bebyggt av huvudsakligen norrmän. Dessa kom senare att upptäcka Grönland och den Amerikanska kontinenten, kallad Vinland, av sin upptäckare vikingen Leif Eriksson år 1001.
Namnet “Vinland” syftar på området I Nordamerika, dit vikingarna först anlände och bebodde. Området var rikt med vindruvor, därav namnet. Fornnordiskan har påverkat ett flertal av de främmande språk som vikingarna kom i kontakt med. År 1013 vet man att vikingarna erövrade England och det påverkar oss än i dag. Många engelska dialekter, t ex skotska, innehåller en hög andel fornnordiska lånord. Ett tusental av engelskans vanligaste ord kommer från vikingarnas språk, såsom t.ex. skinn, sax och under. Andra ord är mycket lika som t.ex. Vindue/Window (”fönster” på svenska), Orm/Wurm, Ulv/Wolf, och Ull/Wool. Det utdöda fornvästnordiska språket, Norn, talades tidigare av ättlingarna till nordiska bosättare på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Även andra språk, som ryska och t.ex. franska, har påverkats av fornnordiskan.
Vikingarna var handelsmän, jordbrukare, upptäcktsresanden och krigare. De två viktigaste huvudnäringarna under vikingatiden var handel och jordbruk. Olika huvuden på skeppen visade i vilket ärende vikingen anlade annan hamn. Dessa vikingaskepp var snabba lättmanövrerade skepp som passade för både handel, snabba landsättningar och reträtter i samband med fältslag. Det fanns gott om hövdingar och småkungar som skaffat sig makt över större eller mindre landområden genom erövring. Gränserna för sådana riken växlade i omfång, eller upphörde, allt eftersom den som hade makten dog eller dödades.
Vikingarna grundade även stater i Neapel och på Sicilien, som stod sig ända in på 1860-talet, då det moderna Italien blev till. Städer och stater bildades egentligen för att bli mötespunkter för dem som hade något att sälja, och dem som ville köpa. Det är vida känt att vikingarna idkade regelbunden handel långt ner i Medelhavet. Man vet även att vikingarna sålde Europeiska slavar till ”blåmännen” i Nordafrika.
Dagens skandinaver blir regelbundet påminda om sitt ursprung genom, till exempel, likheten i många namn, runstenar och vikingagravar. I dag står vikingen som symbol för styrka och tuffhet. Är man en ”viking”, så är man en hårding. Vikingarna var definitivt inga rasister, och man kan inte göra någon koppling mellan ämnet vikingar och främlingsfientlighet så som, tyvärr, görs ibland i dagens Europa. Vikingarna var mycket skickliga jordbrukare, handelsmän, hantverkare, berättare, diplomater och upptäcktsresande och dessa traditioner och kunskap lever vidare bland dagens skandinaver.
